Revad stor och focken på
däck.
Prickarna står tätt som ett spjälstaket, röda om styrbord
och gröna om babord, ibland lite oregelbundet så det gäller att hålla räkningen
i sjökortet. Två röda, sedan är vi bara 25 meter från klipporna på Långören och
vi ska gira babord, stryka tätt intill ön och sätta kurs 110 grader mot
angöringspricken en sjömil ut till havs.
Vi har hård motvind från ost och går för motor och revad
stor. Lillfocken ligger klar på fördäck, fastgjord bara med en sladd för att vara
lätt att hissa när det blir dags.
Farten har hittills varit ungefär fyra knop, men nu när vi
får hela Östersjön över oss minskar den ordentligt. Sjö och vind kommer rakt
emot och storseglet slår vilt. Jag blir tvungen minska ytterligare för att inte
Oo Pandion ska hoppa från topparna ned i vågdalarna.
Där kom en stor sjö rätt in över fördäck, masten skakar och
hela båten visar vad den tycker om sådan behandling. På detta vis måste vi
fortsätta i minst en halvtimme innan vi kan försöka hissa focken och göra ett
långt slag norrut längs Torhamnslandet. Det är en långgrund och otrevlig kust.
Nu kom ytterligare en jättevåg och gav oss till och med
några liter ända ned i sittbrunnen. Båten skakar och slingrar sig men vi kommer
i alla fall framåt.
Ulla och jag upplever vår andra semesterdag och har tänkt
segla från Karlskrona upp genom Kalmarsund och kanske så långt som Valdemarsvik
innan vi vänder. Man kan aldrig veta hur det egentligen blir när man seglar, Väder
och vind har en avgörande betydelse. När vi lämnade klubbhamnen igår var det
ett underbart solsken, men det blåste en nordostlig kuling på 15 m/s. Det gör
inte så mycket inomskärs eftersom vinden inte hinner riva upp någon egentlig
sjö och det är härligt uppfriskande att jobba på hård kryss innanför öarna.
Du milde tid vilken motsjö! Tur att vi tog sjösjukepiller
imorse. Ulla brukar bli fruktansvärt trött av dem, men idag känner hon inte av
något sådant. Hon är på gott humör där hon sitter fastspänd i skotbänken. Själv
har jag också fäst selen på samma sätt för det skulle inte vara rart att ramla
i sjön en sådan här dag. Vattnet har nog inte hunnit bli mera än 12-13 grader
ännu och att dra upp en femtiokilos människa ur denna grova sjö vore hart när
omöjligt. Än så länge är vi också bara några hundra meter från land och
situationen skulle snabbt bli prekär för Oo Pandion.
Ibland har jag svårt att förstå att båten håller för den här
behandlingen. Men vi måste fortsätta rakt mot vinden ytterligare 15-20 minuter.
Där körde hon stäven rakt igenom en våg och massor av vatten
rullar över däck medan rigg och mast pumpar hårt.
Jag går ned och låser förluckan, säger Ulla, annars kanske
den öppnar sig i nästa djupdykning. Hon klättrar ned som en apa, ibland svävande tyngdlös,
ibland hårt nedtryckt på knä över durken. Lite vatten har kommit in, ropar hon, men det kommer säkert
från luckan. Jag skruvar fast den!
Vi hade en fantastisk eftermiddag och kväll i hamnen vid
Grebbegården igår. Jag har numera inga problem att hitta in förbi alla stenar
och grund och absolut inte sedan vi upptäckte militärens enslinjer. Igår låg
bryggan helt i lä och vi låg på rätt sida av den – alltså solnedgång i
sittbrunnen.
Sedan vi fikat och latat oss en stund började det klia i
Ullas promenadben och jag blev tvungen följa med på en långtur till fots. Hon är väldigt noga med min
hälsa. Det är det värsta med våra seglingssemestrar, hon nöjer sig inte med den
motion hon får av seglingen, hon ska ”sträcka på benen” också.
När det blev dags att vända tillbaka tyckte jag att vi väl
kunde ta svängen åt höger ner mot havet och gå längs stranden. En bonde –
påpassligt placerad längs vår väg – upplyste om att det gick bra att följa den
gamla vägen (sedan tiden före bilismen upptäckte vi snart) och komma fram vid
Grebbegården.
Inne på en sommarstugetomt försvann spåretaw helt! Jag ledde naturligtvis hustrun efter min
inbyggda kompass in i det värsta hie av sten, hagtorn, nypon, ek och guvetvad
Vår Herre skapat. Det stod snart klart att det enda vi hade att hålla oss till
var solen och ibland ljudet från havet. Joggingskor är inte heller så bra om
man misstänker att det finns orm i markerna.
Orm var inget problem, vi såg inte en enda, men plötsligt
upptäckte Ulla att hennes byxor upp till midjan hade djurbesök – FÄSTINGAR – i
mängder!
Nåväl, så småningom kom vi ut på landsvägen och jag kunde
plocka av henne de sista kräken. Då hade vi räknat till trettiotvå. Själv var
jag denna dag inte attraktiv, ingen enda hade valt mig. Den enda förklaring vi
kunde komma på var att jag som gick före väckte upp dem. När Ulla sedan kom
bakom mig hoppade de för brinnande livet från grenar och strån mot denna
läckerbit.
Eftersom detta var andra gången på två somrar som jag lett
Ulla in i fästingmarker överenskoms att den typen av navigation i fortsättningen
skulle reserveras enbart för mig.
Ska vi inte hissa focken och försöka segla, tycker Ulla.
OK, vi gör ett försök att kryssa oss ut.
Ulla väntar tills vi passerat en jättegrop, innan hon med
kattens smidighet skuttar fram över däck för att göra loss focken. Det gäller
att vara kopplad hela tiden och hon klarar sig fint fram, men får en riktig
kalldusch just när hon vänder ryggen till för att ta sig tillbaka till
sittbrunnen.
Vi kollar noga att fallet inte har snott sig kring förstaget
innan vi hissar, Ulla för hand och jag efterdrar med vinschen allt vad jag
orkar.
Fall av fort, skota hårt, stäng av motorn (den får ingen
smörjning vid större krängning än 15 grader). Oo Pandion lägger sig djupt ned
mot babord och skjuter fart.
Härligt att slippa detta enerverande dieseldunk, men det
blir inte tyst. Ljudet från sjö och vind är påträngande och vi går alldeles för
fort. Dunsar rakt in i sjöarna, faller ned i vågdalarna och det är inte värst
mycket vi kan göra för att minska farten heller.
Kort slag på fem minuter, sedan vända genom vinden mot
styrbord, passa på just uppe på en vågtopp – NU, dikt roder, över med focken,
skota hem, skota hem! Storen står bra. Puh, det här blir jobbigt.
Fem minuter så slår vi tillbaka mot babord, så mot styrbord
och mot babord igen. Efter tio slag är vi i alla fall så långt ute att vi inte
riskerar att gå på grund och det känns lite bättre.
Åter ombord med ett tryggt däck under fötterna blev jag satt
att skala potatis och förbereda salladen medan Ulla tinade den ungerska gulaschen.
Det kändes rätt att provsmaka den Chateux Verité som inköpts för finare
tillfällen. Jag vill påstå att den som inte ätit middag ombord efter en dags
hårt arbete till sjöss inte vet vad livet är värt. Denna teori stämmer också bra
med de känslor jag fick när jag hållit upp med rökningen en vecka - ”vad ska vi
med segelbåt till om jag inte får äta en god middag, dricka kaffe och röka en
cigarett!” (Efter moget övervägande blev Ulla och jag dock överens om att man
kan äta i segelbåt utan att röka).
Vi tvingas göra ännu ett slag mot styrbord och stryker ned
längs Ungskärs grunda strand. Det här känns inte bra. Det blåser nog inte mera
än 10-12 m/s men sjön känns ofattbart grov. Det är den säkert också eftersom
uppgrundningen hjälper till och stora delar är dyning efter gårdagens
kulingvindar.
Kommer vi att fysiskt orka med detta under ytterligare ett
tiotal timmar? Vi behöver numera knappt diskutera sådana saker, konsensus
ligger i luften.
Ska vi ändra planerna för idag? Det är inte ett lätt beslut
att avstå från den första långa etappen upp till Grönhögen på Öland.
När vi så småningom når ut till havspricken känns det
naturligt att flyta undan med vinden in snett om babord och ned mellan Utlängan
och Utklippan. När vi kommit i lä bakom Utlängans mörka barrdungar ska vi gå
upp i Kållafjärden, runda alla öarna och övernatta i Torhamns fiskehamn.
Det är länge sedan vi haft en sådan fantastisk segling –
långa stunder surfar vi fram i 8 knop längs med vågorna och livet är underbart.
Vattnet fräser i vita skumvirvlar längs relingen och ibland bryter sjöar med
ett skarpare, lite otäckt ljud i vår närhet. Då och då klättrar ett litet
vågbarn in till oss i sittbrunnen. Kompassen visar 200 grader.
Nu gäller det också att hitta lysbojen syd Utlängan, men det
är omöjligt att hålla kikaren tillräckligt stilla i den våldsamma framfarten.
Vi ändrar för säkerhets skull kursen något ut från land. Det visade sig lite
senare vara en god bedömning av läget, för vi passerar bojen på nära håll.
Nu länsar vi i den ostliga vinden. Ändrar kursen till 320
grader för att snabbast möjligt komma i
lä av Utlängan och in i enslinjen upp i Kållafjärden. I 22 grader ska det
finnas två stänger på Hästholmen och Ytterön. Vi har seglat in och ut ur den här
skärgården massor av gånger och det är inga problem att hitta dem nu heller.
Där glider vi förbi Mårtenssons varv mitt emot Öppenskär,
girar ostvart och därefter åter nordvart upp mellan Grässkär och Soneskär,
rundar grynnan alldeles norr om Soneskär, styrbord igen och sedan är vi strax
uppe vid den västliga inseglingen till Torhamn. Ingen sjögång, lagom vind från
ost och vi seglar in mellan vågbrytarna och hittar genast en ledig plats .
Hur gick det sedan då? Jo, nästa morgon tog vi oss över till
Öland, köpte en syrlig Grönhögen-limpaoch fortsatte norrut upp genom Kalmarsund.
Göran Lander (som seglade med hustru Ulla)
