Skärgårdskraft och stenbrott på Tjurkö

 Söndagen 3 juli tyckte vi det var dags att besöka  konst- och konsthantverksföreningen Skärgårdskraft ute på Tjurkö. Alltid roligt att se vad de hittat på just denna sommar speciellt som jag själv var medlem på 2000-talet. Ställde ut mina modeller av blekingsekor. 

I och med att vi arbetade i Restaurationshuset, där utställningslokal och butik låg, ungefär tio dagar per  säsong, kunde vi träffa besökarna och slännga käft lite medan vi serverade fika eller visade dem runt.

Nu sommaren 2022 fanns ingen båtbyggare.

Vädret var sådant att vi tog en promenad längs den markerade leden genom stenbrottet innan vi fikade ute i trädgården.

Mycket digitalis i stenbrottet

En solig och varm dag i Järnavik.

 

 11 juli 2021

Järnavik hade vi bara kort "kört förbi" tidigare, men idag hade vi tänkt oss en bra plats med sol, skugga och svalkande vind - efter behag. 

Parkeringsplatsen var full tills vi kom då just en bil backade ut och vi kunde köra rakt in. Väskan med kall läsk och bulle, böcker, solglasögon och solskydd över axeln på Ulla och jag bar läsfåtöljerna. Minsta motståndets lag gjorde att vi valde nedförsbacke mot vänster och efter ett par hundra meter öppnade sig den härliga viken med skuggande träd och buskar. 

Vid en brygga flög en drake, kopia av en rovfågel, av och an för att skrämma bort måsar, gräset var lagom långt, mängder med blommor och grönska och vi satte bara ned stolarna. En åldrad dam, som var den riktiga Pippi i filmen, berättade i programmet Sommar om när hon för några år sedan åkte taxi hem efter en tämligen blöt kväll på krogen. Så fort hon lämnat bilen hörde hon chauffören prata med stationen på radio att "nu har jag skjutsat hem en full Pippi Långstrump". Hon var utled på att bli igenkänd.

Efter programmet fördjupade vi oss i varsin bok av Carin Hjulström, vi gillade henne mycket under hennes tid vid SVT och böckerna duger som feel-good-läsning. 

Naturligtvis måste vi också ta en kort promenad ned till hamnen. Härifrån går båten till Tjärö, kära minnen från vår tid i segelbåt. Många båtar inne och vi såg öppet hav söderut mellan öarna. 

Järnaviks hamn med det röda huset som är bas för båten till Tjärö.

En gammal välskött Maxi 77:a. 

Revad stor och focken på däck 1

 Ulla och jag skaffade båt 1980, först en liten sjösäker segelbåt av typ Havsfidra, som efter två somrar blev för liten. Två vuxna och två barn kunde inte bo hela somrarna så trångt.

Resten av vår tid i båt, fram till år 1998, blev i en Tur 84. Min allmänna skröplighet och Ullas butik i Karlskrona satte stopp för det livet. 

Huvudorsaken till att vi drogs till sjön var vår dotters pollenallergi - ju längre bort från fastlandet man kommer, ju längre är det mellan varje pollenkorn.

Den här berättelsen startade 25 juni 1995, dagarna efter midsommar.

Vår första 6 m långa Havsfidra.

Här sjösätter vi sy Oo Pandion som figurerar i texten.

Ulla och jag en av alla dessa oförglömliga slövädersseglingar.

            Det blåser lite, Ulla styr och jag fotograferar.

Revad stor och focken på däck, motorgång - men detta är utsikten från vår båt.

Att vila dagen efter en lång dag med mycket vind. Detta är Oo Pandion.

Vi skulle från Grebbegården vid Torhamn upp till Grönhögen på Öland. Den grova sjön gjorde att vi istället vände söderut, rundade Utlängan och gick upp i Kållafjärden till Torhamn. Nästa dag fortsatte vi till Grönhögen.

Revad stor och focken på däck 2

 

Revad stor och focken på däck.

 

Prickarna står tätt som ett spjälstaket, röda om styrbord och gröna om babord, ibland lite oregelbundet så det gäller att hålla räkningen i sjökortet. Två röda, sedan är vi bara 25 meter från klipporna på Långören och vi ska gira babord, stryka tätt intill ön och sätta kurs 110 grader mot angöringspricken en sjömil ut till havs.

Vi har hård motvind från ost och går för motor och revad stor. Lillfocken ligger klar på fördäck, fastgjord bara med en sladd för att vara lätt att hissa när det blir dags. 

Farten har hittills varit ungefär fyra knop, men nu när vi får hela Östersjön över oss minskar den ordentligt. Sjö och vind kommer rakt emot och storseglet slår vilt. Jag blir tvungen minska ytterligare för att inte Oo Pandion ska hoppa från topparna ned i vågdalarna. 

Där kom en stor sjö rätt in över fördäck, masten skakar och hela båten visar vad den tycker om sådan behandling. På detta vis måste vi fortsätta i minst en halvtimme innan vi kan försöka hissa focken och göra ett långt slag norrut längs Torhamnslandet. Det är en långgrund och otrevlig kust. 

Nu kom ytterligare en jättevåg och gav oss till och med några liter ända ned i sittbrunnen. Båten skakar och slingrar sig men vi kommer i alla fall framåt. 

Ulla och jag upplever vår andra semesterdag och har tänkt segla från Karlskrona upp genom Kalmarsund och kanske så långt som Valdemarsvik innan vi vänder. Man kan aldrig veta hur det egentligen blir när man seglar, Väder och vind har en avgörande betydelse. När vi lämnade klubbhamnen igår var det ett underbart solsken, men det blåste en nordostlig kuling på 15 m/s. Det gör inte så mycket inomskärs eftersom vinden inte hinner riva upp någon egentlig sjö och det är härligt uppfriskande att jobba på hård kryss innanför öarna. 

Du milde tid vilken motsjö! Tur att vi tog sjösjukepiller imorse. Ulla brukar bli fruktansvärt trött av dem, men idag känner hon inte av något sådant. Hon är på gott humör där hon sitter fastspänd i skotbänken. Själv har jag också fäst selen på samma sätt för det skulle inte vara rart att ramla i sjön en sådan här dag. Vattnet har nog inte hunnit bli mera än 12-13 grader ännu och att dra upp en femtiokilos människa ur denna grova sjö vore hart när omöjligt. Än så länge är vi också bara några hundra meter från land och situationen skulle snabbt bli prekär för Oo Pandion. 

Ibland har jag svårt att förstå att båten håller för den här behandlingen. Men vi måste fortsätta rakt mot vinden ytterligare 15-20 minuter. 

Där körde hon stäven rakt igenom en våg och massor av vatten rullar över däck medan rigg och mast pumpar hårt.

Jag går ned och låser förluckan, säger Ulla, annars kanske den öppnar sig i nästa djupdykning. Hon klättrar ned som en apa, ibland svävande tyngdlös, ibland hårt nedtryckt på knä över durken. Lite vatten har kommit in, ropar hon, men det kommer säkert från luckan. Jag skruvar fast den! 

Vi hade en fantastisk eftermiddag och kväll i hamnen vid Grebbegården igår. Jag har numera inga problem att hitta in förbi alla stenar och grund och absolut inte sedan vi upptäckte militärens enslinjer. Igår låg bryggan helt i lä och vi låg på rätt sida av den – alltså solnedgång i sittbrunnen.

Sedan vi fikat och latat oss en stund började det klia i Ullas promenadben och jag blev tvungen följa  med på en långtur till fots. Hon är väldigt noga med min hälsa. Det är det värsta med våra seglingssemestrar, hon nöjer sig inte med den motion hon får av seglingen, hon ska ”sträcka på benen” också. 

När det blev dags att vända tillbaka tyckte jag att vi väl kunde ta svängen åt höger ner mot havet och gå längs stranden. En bonde – påpassligt placerad längs vår väg – upplyste om att det gick bra att följa den gamla vägen (sedan tiden före bilismen upptäckte vi snart) och komma fram vid Grebbegården. 

Inne på en sommarstugetomt försvann spåretaw helt!  Jag ledde naturligtvis hustrun efter min inbyggda kompass in i det värsta hie av sten, hagtorn, nypon, ek och guvetvad Vår Herre skapat. Det stod snart klart att det enda vi hade att hålla oss till var solen och ibland ljudet från havet. Joggingskor är inte heller så bra om man misstänker att det finns orm i markerna. 

Orm var inget problem, vi såg inte en enda, men plötsligt upptäckte Ulla att hennes byxor upp till midjan hade djurbesök – FÄSTINGAR – i mängder!

Nåväl, så småningom kom vi ut på landsvägen och jag kunde plocka av henne de sista kräken. Då hade vi räknat till trettiotvå. Själv var jag denna dag inte attraktiv, ingen enda hade valt mig. Den enda förklaring vi kunde komma på var att jag som gick före väckte upp dem. När Ulla sedan kom bakom mig hoppade de för brinnande livet från grenar och strån mot denna läckerbit. 

Eftersom detta var andra gången på två somrar som jag lett Ulla in i fästingmarker överenskoms att den typen av navigation i fortsättningen skulle reserveras enbart för mig. 

Ska vi inte hissa focken och försöka segla, tycker Ulla.

OK, vi gör ett försök att kryssa oss ut.

Ulla väntar tills vi passerat en jättegrop, innan hon med kattens smidighet skuttar fram över däck för att göra loss focken. Det gäller att vara kopplad hela tiden och hon klarar sig fint fram, men får en riktig kalldusch just när hon vänder ryggen till för att ta sig tillbaka till sittbrunnen.

Vi kollar noga att fallet inte har snott sig kring förstaget innan vi hissar, Ulla för hand och jag efterdrar med vinschen allt vad jag orkar. 

Fall av fort, skota hårt, stäng av motorn (den får ingen smörjning vid större krängning än 15 grader). Oo Pandion lägger sig djupt ned mot babord och skjuter fart.

Härligt att slippa detta enerverande dieseldunk, men det blir inte tyst. Ljudet från sjö och vind är påträngande och vi går alldeles för fort. Dunsar rakt in i sjöarna, faller ned i vågdalarna och det är inte värst mycket vi kan göra för att minska farten heller. 

Kort slag på fem minuter, sedan vända genom vinden mot styrbord, passa på just uppe på en vågtopp – NU, dikt roder, över med focken, skota hem, skota hem! Storen står bra. Puh, det här blir jobbigt.

Fem minuter så slår vi tillbaka mot babord, så mot styrbord och mot babord igen. Efter tio slag är vi i alla fall så långt ute att vi inte riskerar att gå på grund och det känns lite bättre. 

Åter ombord med ett tryggt däck under fötterna blev jag satt att skala potatis och förbereda salladen medan Ulla tinade den ungerska gulaschen. Det kändes rätt att provsmaka den Chateux Verité som inköpts för finare tillfällen. Jag vill påstå att den som inte ätit middag ombord efter en dags hårt arbete till sjöss inte vet vad livet är värt. Denna teori stämmer också bra med de känslor jag fick när jag hållit upp med rökningen en vecka - ”vad ska vi med segelbåt till om jag inte får äta en god middag, dricka kaffe och röka en cigarett!” (Efter moget övervägande blev Ulla och jag dock överens om att man kan äta i segelbåt utan att röka). 

Vi tvingas göra ännu ett slag mot styrbord och stryker ned längs Ungskärs grunda strand. Det här känns inte bra. Det blåser nog inte mera än 10-12 m/s men sjön känns ofattbart grov. Det är den säkert också eftersom uppgrundningen hjälper till och stora delar är dyning efter gårdagens kulingvindar.

Kommer vi att fysiskt orka med detta under ytterligare ett tiotal timmar? Vi behöver numera knappt diskutera sådana saker, konsensus ligger i luften.

Ska vi ändra planerna för idag? Det är inte ett lätt beslut att avstå från den första långa etappen upp till Grönhögen på Öland. 

När vi så småningom når ut till havspricken känns det naturligt att flyta undan med vinden in snett om babord och ned mellan Utlängan och Utklippan. När vi kommit i lä bakom Utlängans mörka barrdungar ska vi gå upp i Kållafjärden, runda alla öarna och övernatta i Torhamns fiskehamn.

Det är länge sedan vi haft en sådan fantastisk segling – långa stunder surfar vi fram i 8 knop längs med vågorna och livet är underbart. Vattnet fräser i vita skumvirvlar längs relingen och ibland bryter sjöar med ett skarpare, lite otäckt ljud i vår närhet. Då och då klättrar ett litet vågbarn in till oss i sittbrunnen. Kompassen visar 200 grader. 

Nu gäller det också att hitta lysbojen syd Utlängan, men det är omöjligt att hålla kikaren tillräckligt stilla i den våldsamma framfarten. Vi ändrar för säkerhets skull kursen något ut från land. Det visade sig lite senare vara en god bedömning av läget, för vi passerar bojen på nära håll. 

Nu länsar vi i den ostliga vinden. Ändrar kursen till 320 grader för att snabbast möjligt  komma i lä av Utlängan och in i enslinjen upp i Kållafjärden. I 22 grader ska det finnas två stänger på Hästholmen och Ytterön. Vi har seglat in och ut ur den här skärgården massor av gånger och det är inga problem att hitta dem nu heller. 

Där glider vi förbi Mårtenssons varv mitt emot Öppenskär, girar ostvart och därefter åter nordvart upp mellan Grässkär och Soneskär, rundar grynnan alldeles norr om Soneskär, styrbord igen och sedan är vi strax uppe vid den västliga inseglingen till Torhamn. Ingen sjögång, lagom vind från ost och vi seglar in mellan vågbrytarna och hittar genast en ledig plats . 

Hur gick det sedan då? Jo, nästa morgon tog vi oss över till Öland, köpte en syrlig Grönhögen-limpaoch fortsatte norrut upp genom Kalmarsund. 

 

Göran Lander (som seglade med hustru Ulla)

 

 

 

Revad stor och focken på däck 3

Längre upp i Kalmarsund när vi passerar Blå Jungfrun.

 

I Kristianopel har vi vilat, duschat och provianterat många gånger.
 

Brömsehus

Den 22 mars körde vi till Blekinges östra delar. Parkerade bilen vid Brömse bro och vandrade de 700 meterna bort till ruinerna av Brömse hus. I och med att löven ännu inte slagit ut fick vi en mycket bättre bild av denna medeltida borg än vad vi fått tidigare.
Vandringen längs den gamla Kungsvägen är magisk om man tänker på vad som hände för 500 år sedan och ruinkullen med vallgraven runtomkring får mig att tänka efter. Allt är gjort för hand.
Bron där vi parkerade bilen fick sin berömmelse ett par hundra år senare i och med freden i Brömsebro och Roskilde.

På väg mot Brömsehus ruin på Kungsvägen med riksgränsen mot Sverige i Brömseå till vänster.

Utsikt över Kalmarsund från Brömsehuskullen.

Torr del av vallgraven

Vattnig del av den gamla vallgraven

Åter till bilen längs Kungsvägen och riksgränsen som gick i Brömseå

Vår.vår vår......

Igår upptäckte jag till min förvåning en massa blommande snödroppar i trädgården ute i naturen,  otäckt blåsig och molnig och ruggig.

Idag upptäckte jag att tandhygienisten väntade på mig och det är inte så kul att ta eftermiddagsfika direkt efter besöket hos henne.

Nåväl, jag isolerade mig hemma medan solen flödade och visst är det förunderligt hur lite man lider när solen forsar fram som den gör idag? Ulla kommer att bli glad när hon ser att jag upptäckt hennes gulliga, blåögda keramikkatt från Nittsjö.

Idag ser jag parkeringen vid Resecentrum i ett annat ljus, nästan vackert med rad efter rad av bilar.

Bland växterna på fönsterbänken har Ulla dolt den här blåögda kissen från Nittsjö i Rättvik.

Och titta här! Ronnebys vattentorn ligger vackert långt borta på andra sidan Ronnebyån.

Jag dricker mitt eftermiddagste, lyssnar på Europapodden och blir utstirrad av den misslynta katten. (Vi håller oss bara med konstgjorda katter av bekvämlighetsskäl.